...och därmed blev det jul. Äntligen!

Här kommer ytterligare ett dykrelaterat inlägg. Men det blir det sista för året, det lovas! För igår, den 23 december, gick äntligen allt som det skulle. Men det satt långt inne!

Ett dopp i havet är kanske inte det första man önskar sig när man stiger ur sängen på morgonen den 23 december. Men vad fan! Är man väl i, så känns det bra!

Det är onekligen ovanligt att man har träbåtar i sjön in i december månad, och man bör också undvika det eftersom en blöt båt är känslig för kyla. Träbåtar skall upp i tid för att hinna torka ur innan frosten. Dock så hindrades vi i vår ambition att ta upp båtarna i tid, av ett mycket envist och onormalt lågvatten. En dryg månad stod vattnet långt under normalvattenstånd, vilket innebär att djupgående båtar inte kan tas upp på slipen. Det är för grunt. Vid tre tillfällen var vattenståndet närmare en meter lågt, och det är mycket i Saxemaraviken som har ett maxdjup på blott dryga två meter.

Vissa dyker på Andrea Dorias vrak på 70 meters djup. Andra avnjuter blått vatten och australiska korallrev. Själv harvar jag omkring i tvåmetersvatten med dyngbotten nedanför bryggan. 

Den som läste föregående inlägg såg att vi hade ett missöde med sista båten, Salamis, när vattnet väl kom tillbaka. En vajer brast och vagnen spårade ur. Nu har vi bytt ut vajern och bärgat vagnen. Anläggningen är perfekt. Men nu bar det sig inte bättre än att vagnjäveln spårade ur när vi gjorde nytt försök att ta upp Salamis. Så torrsättningen fick skjutas upp till nästa dagsljus, den 23 dec. Undertecknad inledde således dan före dopparedan med vad som rimligtvis blev årets sista dyk. I femgradigt vatten, i uppslammad bottendynga och noll sikt spettade jag loss vagnen som därmed, bit för bit, kunde spelas upp på land och ställas tillbaka på spåret.

Salamis är tung och stor. Att dra in henne i varvet med slipen är förenat med... viss ansvarskänsla. Tyngden är nog så respektingivande, men även storleken är betydande. Förpulpiten befinner sig ca 30 cm från taket. Men! Med is i magen och ett rejält säkerhetstänk så är hon inne, och skall i vinter göras riktigt fin!

Med slipen redo igen var det dags för "tredje gången gillt" för havskryssaren S/Y Salamis. Den 8,5 ton tunga giganten flöt snällt upp på vagnen, spändes ned mot skråna (stöttorna) och spelades in i Saxemara båtvarvs stora hall. Därmed kunde vi nöjt bomma igen gaveldörrarna och stänga varvet inför julen.

De första, omtumlande nio månaderna på Saxemara båtvarv är sålunda till ända. Micke och jag konkluderar en rent otroligt hektisk period som har gått över all förväntan. Vi kan knappt tro att vi har varit på plats under så kort tid, och vi har endast suddiga minnen av de djävulska strapatser som flytten ned hit förde med sig. Lika suddiga är minnena av det varv vi den 7 mars tog över; då fick vi i våra händer ett mycket slitet, svårt nedgånget och otroligt nedskräpat båtbyggeri. När vi nu står i ett fungerande och välutrustat varv med både attraktionskraft och värde... då är det svårt att komma ihåg hur illa allt var för bara dryga halvåret sedan.

Konklusion: we did good! Det kan vi njuta av. Men man kan inte leva på gamla lagrar, så efter nyår börjar vi på rond två! Och vi tar oss ronden an med tillförsikt och självförtroende.

Årets sista dyk?

Årets, troligen, sista dyk blev nödvändigt då slipvagnen ("rallen", en järnvägsvagn som används till att ta upp och sjösätta båtar på via räls) behövde bärgas från havets djup. Sagda vagn bar, den på Saxemara byggda, mahognysegelbåten Salamis. Halvvägs inne i varvshallen så brast den gamla vajern och båten, som väger 9 ton, for med full fart ut i havet igen. I ösregn och styv kuling. Vagnen var fastspänd under båten med spännband och följde med flytetyget rätt ut i viken. Fick där skäras loss och sjönk fem meter utanför mastkransbryggan. Nåväl! Ingen skadade sig, och båten höll. Idag bärgades vagnen, igår levererades den nya vajern och på imorgon monteras det hela. Incidenten föranledde också en inspektion av samtliga vajrar och spel, för att undvika framtida missöden!

Min torrdräkt Nordic Pro II är kanske inte den flashigaste, men torr är den! Något av det bättre utgörs av torrdräktshandskarna som håller händerna hur varma och sköna som helst. För övrigt kan jag meddela att dykning är den i särklass bästa hobbyn man kan ha om man är pryltok. Man kan aldrig få nog med grejer!

Torrdräkt är något av ett underverk! Det är lite fantastiskt att man kan kasta sig i havet den 20 december och ligga i en halvtimme utan att frysa. Min dräkt är en s k skaldräkt, under vilken man helt enkelt tar på sig ett varmt underställ. Fem grader i vattnet, men bekvämt och varmt inne i dräkten.

Varje grodman med självaktning och humor bör skaffa sig en röd mössa. Dels för att värma huvudknoppen efter dyket, dels för att se ut som Jaques Yves Costeau!

Undertecknad är verkligen ingen mästerdykare. Men det går i släkten! Farfar var dykare på Belos (Marinens dykfartyg) och dessutom dykledare vid bärgningen av Wasa. Farbror var grodman och styvfar Christer var under en tid yrkesdykare. Undervattenssvetsjobb och dylikt. Så visst följer man någon form av släktsed!

Per Anderssons underbara kranbil. 35 meter når han med den, och stark som Herkules är den också. Dryga två ton tar den 18 meter ut! Utan Per så vetefan hur vi skulle klara biffen på varvet.

Vagnen hängde, som sagt, med båten ut. När den släpptes sjönk den genast ned i dyn. Och dy är det gott om i Saxemara. I en avlägsen forntid så lär det ha varit sandbotten i viken, men utsläpp från avlopp och jordbruk har förvandlat botten till rena dyngan. När jag dök ned för att fästa lyftstroppen i vagnen så hade den sjunkit ned så långt i den lösa geggan att det enda som stack upp ur botten var "skråna", alltså trästöttorna som båtarna skall luta emot. Det vill säga, att vagnen på en vecka sjunkit ca en halvmeter ned i skiten. Lös är botten också! Minsta rörelse virvlar upp moln av slam. Så att se vad man gör, det kan man glömma. Det enda som gäller är att känna sig fram. Och det gick, som framgår av bilden, utmärkt. Och nu står vagnen på rälsen igen och väntar på nästa försök till torrsättning av den vackra S/Y Salamis!

Rorkult och roder

Så blev en grej till klar. En kul grej med många moment. Nämligen ett roder med beslag och rorkult.

På enkla öppna ekor så gör sig detta slags roderhuvud bäst. Huvudet går igenom rorkulten, som på mitten vilar mot en genomgående träpinne och i aktern mot en klack. För att få till detta arrangemang så måste man limma rorkulten i tre stående lameller, och uttaget för roderhuvudet tar man s a s ut i förväg.

Rodret på en Blekingseka är förhållandevis stort eftersom det rör sig om en, i första hand, segelbåt. Motorbåtar kräver inte så stora roder, då propellerströmmen är stark och riktas rakt mot rodret. Segelbåten, däremot, är beroende av den ström som farten genom vattnet ger. För fullt segelställ så duger ett fjuttigt litet ett, men vid låga farter krävs det stora grejer för att komma runt vid slag eller för att manöverera vid bryggan.

Rostfritt smide signerat vår egen Micke Okmark. Översta beslaget (bilden) är alltså konstruerat med "läppar" och en sprint. Det undre är gjort så att rodret hängs på en pinne som sticks ned i ett hål. Detta är kanon! Då slipper man helt problemet med att häkta på två ställen samtidigt (som när man hänger en dörr på gångjärn) och an istället häkta på det nedtill först och sedan ägna sig åt sprinten i det övre. Det är viktigt att man gör sådana här grejer med ett litet glapp. Förutan det akan det bli trögt värre när båten börjar fuktarbeta mm.

På en rak roderstäv som denna så är det inte så svårt att passa in rodret och dess beslag. Det är mycket svårare på en snipa, då man måste placera beslagen ("gångjärnen") så att de linjerar. Gör de inte det så kan man inte göra fulla roderutslag.

Sådärja! Roder på plats och båten släppt från stapelbäddens ändstolpar.

Just detta roder är byggt efter en i skala 1/10 uppritad förlaga. Knepet för att överföra ritningen till ett fullskaleutslag är enkel: på ritningen ritas ett rutnät med rutor på 10x10 mm. På utslaget görs ett motsvarande med rutor på 100x100 mm. Därigenom kan man med linjal föra över "koordinaterna" i det lilla rutsystemet till det större. Sådant som man gjorde på teckningslektionerna i skolan.

En liten bonusbild som icke har ett dyft att göra med rubriken för inlägget: bordhalsar, avbärare, stävkraft och essing terminerar i förstäven. Det är denna lilla trekantiga historia som ger fören sin stora styrka. Utan stävkraft skulle en träbåt inte hålla för att tjonga in i en brygga.

Denna ganska rejäla eka tog därmed ett rejält kliv närmre färdigställandet! God jul!

Till hantverkets lov

Det händer att folk förundras över hur långsamt det går att bygga/renovera träbåtar. Lika ofta får man höra att det är orimligt dyra prislappar på de färdiga grejerna. Här följer en liten förklaring till hur det kan kosta så mycket.

Däcksläggning är ett av de verkligt tidsödande arbetena. Det omfattar vansinnigt många delmoment. Vart och ett av dessa måste dessutom utföras minutiöst noggrant eftersom däcket i allmänhet är en av de delarna på båten som verkligen syns och skärskådas. Som exempel måste en pluggad skruvrad, som på bilden, mätas och placeras perfekt. Minsta avvikelse från räta linjer och kurvor syns direkt.

Inom träbåtsbyggandet och annat specialsnickeri så jobbar man med träråvara. Du går helt enkelt inte in i en affär och köper färdiga delar. Tillverkningen börjar i princip alltid i en råsågad brädhög eller i skogen. Varje detalj går igenom ungefär samma process:

1 Noggrann utväljning av lämpligt trästycke. Detta tar oftast löjligt (!) lång tid, och innefattar oftast långa bilturer till diverse småsågar i civilisationens utkanter.
2 Någon form av mätning/grovmallning.
3 Utsågning av råämnet.
4 Rikt- och planhyvling.

Först härefter är det aktuellt att börja bygga med materialet. Och eftersom formerna på båtar inte följer samma strikta mönster som t ex fyrkantiga rum eller hus, så är båtbyggaren hänvisad till en väldig uppsjö av dyra handverktyg. Det är alltså inte bara som att sätta byggsågen i trallen och skruva fast den i altangolvet. Nej. Det skall mätas, tillverkas mallar, göras specialjiggar, passas in med perfekt passform och förborras... Och verktygen måste vara sylvassa, så turerna till Tormekslipen blir täta. Fogytorna skall förses med tätningsmedel (Ettan t ex), vassa kanter skall brytas. Skall skruv- eller nithålen pluggas så blir det ytterligare en tur till brädhögen för att leta upp ett stycke trä med stående, täta årsringar som duger. Sedan skall pluggarna fräsas ur detta ämne på pelarborren, knäckas bort och läggas i en burk. Pluggarna doppas sedan i lim, knackas ned i hålen, grovhugges med stämjärn, jämnas med stöthyvel och finputsas med sickel.

Ett grabbräcke av teak kan man nog köpa på Biltema för löjligt lite pengar. Men om det skall tillverkas hantverksmässigt så blir det svindyrt! Ämnet skall planhyvlas, formen skall mätas och ritas upp, inerrundningarna skall borras med forstnerborr, konturerna skall bandsågas, ytterkurvorna skall jämnas på skivslip, innerkurvorna på vertikalslip. Den greppvänliga runda formen skall fräsas på fräsbord och det hela skall sedan slipas jämnt till fin yta.

Betänk också detta: varje enskilt skruvhål måste noggrant mätas ut, markeras med penna och stickas med pryl eller stickpassare. Hålet görs sedan med två borr, ett för skruvhalsen och ett för gängan. Det skall också försänkas. Antingen för pluggning eller bara med konisk försänkare Skruven doppas därefter i något fett och skruvas sedan försiktigt i med borrsväng.

Sådant här klassiskt hantverk blir helt enkelt jävligt dyrt. Det är inte ens avlägset besläktat med några av de industriella processer vars effektivitet numer pressar ned priserna på allt från möbler till elektronik. Sedan kan man också tillägga att träbåtsbyggandet idag förväntas hålla betydligt högre kvalitet än det gjorde förr, åtminstone när det gäller enklare båtmodeller. Som belysande exempel på detta kan blekingsekan i föregående blogginlägg lyftas fram. Traditionella bruksbåtar av allmogetyp som denna ägnades förr (oftast) inte särskilt stor omsorg. Men idag... Nu, när arbetskraft är jättedyr och tid är pengar, så blir även dessa enkla båtar hiskeligt dyra att tillverka. Så en kund som beställer en eka eller snipa för många hundra tusen förväntar sig inget annat än en möbel. Den nybyggda träbåten är numer en lyxprodukt.

Till yttermera visso så är råmaterialen till dessa hantverksprodukter allt svårare att få tag i. Sågverken tjänar inget på att såga krokvuxen ek eller halvmeterbreda, kvistfria bordläggningsbräder. De kvarvarande specialsågarna är alltså få, och priserna blir därefter.

Nu låter det visst som om jag gnäller! Nej då! Jag vill bara förklara varför en till synes enkel grej som en rorkult eller en reling blir så attans dyr. Avslutningsvis kan jag tillägga att både undertecknad och kollegan Micke Okmark alltid framhåller de ovan beskrivna grundliga och tidsödande processerna som det mest tjusande i båtbyggaryrket. Det är en oslagbar känsla att ta ett stycke grovt, grånat trä ur en till synes sketen vedhög och se det, ur egna händer, växa fram till något användbart och vackert.

Det är nog bekvämare att montera färdigtillverkade köksinredningar, lägga klickgolv, skruva gips eller att... ja vad fan... att så att säga värma frysta pizzor i micron. Men att verkligen skapa något ur ett naturmaterial som träd, det är något helt annat det.

Ett stycke blekingseka

Länge har hon dväljts i Saxemara Båtvarvs lilleverkstad, och nu är det äntligen dags för en slutspurt. Denna blekingseka är 18 fot lång, byggd på uppmätningsritning av Bertil Andersson. Förlagan byggdes på Joggesö utanför Karlshamn, och detta original finns faktiskt fortfarande kvar. Som museiföremål i just Karlshamn.

Som exempel på oändligt tidskrävande detaljer som innefattar mängder av moment: aktertoften i två delar för rorsman. 16 mantimmar, alltså en hel arbetsdag för två personer. Och då är den inte ytbehandlad.

Sista veckorna har hon försetts med essing, avbärare, stävkraft, durkar, aktertoft och roddartofter mm mm. Märkligt nog är dessa, till synes banala, snickerierna enormt tidsödande. I alla fall om man har höga ambitioner. Och det har ju vi!

Längst fram på i princip alla träbåtar sitter den lilla trekantiga ekbiten som kallas stävkraft. En av varvets, nu pensionerade, gamla trotjänare tittade som vanligt förbi häromdagen och noterade att sagda stävkraft satt riktigt bra på plats. Samt lade till att den förr kallades "vrångkläppen", eftersom det var den jävligaste biten att passa in.

Skrället skall i alla händelser vara leveransklart till jul. Så närmaste veckorna väntar roderbeslag, rorkult, tullapinnar, rigg, åror och en jävla massa ytbehandling och finjusteringar. Sen skall hon ut genom dörren! Plats i Lilleverkstan ges då åt nästa nybygge: ett styck 13 fots jaktkanot av finaste sort som skall levereras till våren.

Skönheten, den skönheten!

Saxemara Båtvarv har lagt ett riktigt ögongodis till sin redan digra samling av vackra flytetyg. Det rör sig om Micke Okmarks (anställd på varvet) nya båt Navicula som sedan ett par veckor pryder sin plats invid mastkransbryggan.

Navicula för storsegel, fock och klyvare i Saxemaraviken. Det ganska stora segelplanet knuffar på rätt bra trots måttliga vindar. Och visst är hon oändligt vacker med sitt linjespel, låga fribord och sitt modigt pekande bogspröt som nästan tycks vilja slita sig ur vaterstagets grepp!

Hela etthundraelva år gammal är hon i år, denna gamla gaffelriggade öresundskoster. Jag kan knappt se mig mätt på hennes djärva språng och klassiskt låga fribord som vittnar om en tidigare karriär som fiskebåt. Gamla världens fiskebåtar känns igen just på detta; att de var låga midskepps var nödvändigt. Fisket skedde för hand och garnen och revarna lades i och togs upp mitt i båten, vid relingens lägsta punkt. Under durk sitter en MD1:a som tryggt och med ett i det närmaste lugnande dieseldunkande puttar fram den tunga damen.

I vinter skall hon in i varvshallen för att, på Mickes och mina lediga stunder, rustas till det skick hon förtjänar.

Varje sann sjöfarare som ser en klassisk skönhet som Navicula slås av de väldiga skillnaderna mellan gårdagens och nutidens designideal. Visst är det nog så att hon aldrig kommer att kunna mäta sig med de moderna, nutida segelbåtarnas komfort och höga standard. Kanske inte heller med deras användbarhet. Men jag är säker på, att om etthundraelva år så kommer ingen att skriva sig varm om Bavaria 30:ans tidlösa skrovform eller om Jeanneau 40:ans harmoniska linjespel.

Grisslan kommer hem

Folkbåten Grisslan fick den gångna vintern ett nytt, stiligt roder. Men mer än så blev det inte! Inte ens fernissning hanns med i år. Detta såklart till följd av vår flytt från snickeriet i Fliseryd till Saxemara Båtvarv.

Från att ha bott 35 mil ifrån båten så har jag den nu utanför mitt kontorsfönster. I min egen hamn. Vid min egen mastkran. Med egna medel att både ta upp och sjösätta henne. Vilken resa!

För att över huvud taget hinna få den stackarn i sjön, så blev hon sjösatt andra veckan i mars. Efter detta ovanligt (!) tidiga dop så har hon enbart legat vid kaj. I Mönsterås hela sommaren. Tanken var att ta några semesterdagar till att segla ned henne till Saxemara, men detta lät sig icke göras. Alldeles för mycket jobb på varvet.

Nu dök möjligheten till en ledig helg upp, och vädret lovade mycket gott. Fem till nio sekundmeter från nordost, som prognosen gav, är något av ett drömläge för en sydgående tur genom Kalmar Sund. Jag är min själ icke bortskämd med gynnsamma vindar i detta, av mig mest avskydda, ostsvenska farvatten. Sol skulle det också bli enligt smhi.

Men man heter inte kapten Jinks (otur) för intet! Nu var det inte så illa att det blev motvind, men det blev istället väldigt mycket medvind. En folkbåt seglar bra i alla vindar och på alla bogar, men som alla seglare känner till, så är platt läns i hög sjö besvärligt. Ett par meter vågor och 10-17 m/s medvind är omständigheter som har respekt med sig. Det kan broachas och slänggippas. Men... ja ja. Varför klaga? Det gick verkligen undan ned längs sundet. Som bäst, i "nedförsbackarna" utmed vågorna, loggade gamla gisslan väl över 10 knop. Regn? Jodå. Under lördagens sträcka Mönsterås-Kalmar så blev det hyfsat blött. Söndagen bjöd på uppehållsväder.

Under helgdagen sträckte Grisslan och undertecknad från Kalmar till Torhamn. Dagen innan så följde min käresta med, och blev tämligen sjösjuk. Tog därmed bussen hem. Väl ute i sundet på söndagen tänkte jag under flera timmar att det hade varit bättre om Maria varit med den dagen istället. Det var så förtjusande vackert väder med lagoma vindar. Senare ångrade jag mig, och konstaterade att det var en nådig tur att ingen annan följde med denna dag, då vinden efterhand ökade och ökade tills Grisslan for omkring som som ett hjälplöst yrfä i upp till tre meter höga medsjöar. Jag tål sådant, men det är inget jag vill utsätta normala människor för.

Längst inne vid bryggan ligger Mickes "Navicula", en öresundskoster från 1903. Mittbåten är FABB's "Däkan", en fiskekoster byggd på Joggesö (Karlshamn) på 50-talet. Och längst ut såklart nykomlingen Grisslan. Ett härligt gäng!

Kalmar sund slutar på fastlandssidan vid Torhamnsudde. Mitt mål för kvällen var ungefär där, Torhamn, och för att komma dit från sundet så girar man kraftigt åt styrbord, och går från sydvästlig kurs till nord-nord-ost in i den mycket smala farleden som börjar vid Långören och sedan slingrar sig genom den förfärligt grunda Torhamnsfjärden. I hög sjö och kraftiga vindar så är det minst sagt svårt att lägga om från platt läns med storen för babords vind, till styrbords bidevind.

En planerad gipp, som ändå blev ganska våldsam då jag var själv och "short handed" i båten, följdes av mycket hård dikt kryss med 25-30 graders lutning. Endast med ansträngning lyckades jag hamna på rätt sida av de röda prickarna, som vinden annars ville trycka mig nedom. En förhållandevis kontrollerad bidevindsbog nordostvart förde, efter denna blåsiga pärs, mig och Grisslan till ett på gästbåtar tomt Torhamn.

Fredagen därpå bjöd på sol, måttliga vindar och varmt väder. De sista 30 sjömilen avverkades sålunda medelst motorsegling. Van vid kraftig medvind, och bortskämd med fart, så kändes denna sista sträcka... oändlig.

Men! Som vanligt när det kommer till transportsegling och mig, så rinner resans leda av mig i samma stund som jag lagt till vid bryggan. En kvart senare så kan jag knappt minnas att jag suttit timmavis och tragglat. Och i detta fall, när det gällde att ta Grisslan till sin nya hemmahamn, så blev ju framkomsten dubbelt belönande. Och nu ligger hon här, på Saxemara Båtvarv, och pryder sin plats bredvid Däkan och Navicula på mastkransbryggan.

Grisslan hösten 2013, inför avmastning. Micke kör för motor i den oändligt långa Mönsteråsviken (dit vi aldrig mer kommer om jag får bestämma). Sommaren -13 fick den gamla damen roderhaveri, så på bilden är båten försedd med "nödupphängning" av rodret medelst rep. Arrangemanget var tillräckligt bra för att halta hem de sista 35 sjömilen, men en smula nervöst var det ju. I vilket fall som helst: nu slipper jag den där jävla viken, de evighetslånga och nervösa traktorturerna och det förbannade mörka och kalla båtskjulet i Fliseryd!

Saxemaradagen 2014

På lördag den 6 sep är det dags för Saxemaradagen 2014. Då visar vi, tämligen ingående, upp traditionellt hantverk och tekniker. Till den intresserade lär vi ut hur man handskas med hyvlar, yxor och andra eggverktyg mm mm.

Föreningen Allmogebåtar Blekinge är här och visar upp sina snygga båtar, kör sin helsköna tändkulemotor och erbjuder sjöturer till den hågade. På plats är också Blekingeslöjden med Nils Olov Stormlod i spetsen som bjuder på uppvisning av diverse hantverk. Även lokala konstnärer är med och delar med sig!

Den hungrige kan köpa sillamackor, bullar, dricka och kaffe. Och den som allmänt är sugen på en najs lördag på varvet kan koppla av med att bara strosa runt och insupa atmosfären och dofterna.

Vi visar också upp lite mystiska grejer som "myrning" om någon är intresserad.

Fiffigt värre! Byt skrovgenomföringar med båten i sjön!

Lägg märke till fotografiet nedan. Där ser du två mycket nöjda sailors som just kläckt, genomfört och lyckats med en tämligen mystisk idé. Frågan var: hur byter man en skrovgenomföring, i detta fall en loggivare, i en båt utan att göra ett dyrt lyft upp på land? I detta fall var det extra krångligt eftersom det gamla 30mm-hålet dessutom behövde borras upp med en 50 mm hålsåg.

Pelle och undertecknad, oskiljaktiga bröder ända sedan första mötet; en leveranssegling från Skottland.

Lösningen är lika genial som enkel!

1 Jag drar på mig dykdräkten (med tuber, alltså), dyker ned under båten och håller en helt vanlig plasthink över loggivaren.
2 Pelle lossar förskruvningen på insidan och knackar ut givaren, som då faller ned i hinken.
3 Jag avlägsnar hinken samtidigt som Per håller för hålet på insidan med sin hand.
4 Jag tar en helt vanlig vaskrensare-sugpropp (en sådan där med trähandtag, "plunger" på engelska) och sätter den över hålet i skrovet. Den suger omedelbart fast och tätar i princip 100-procentigt.
5 Pelle borrar upp hålet till rätt dimension med hålsåg. Dock utan centrumborr -den skulle ju annars borra hål i sugproppen, och allt skulle gå åt skogen! För att styra hålsågen så använder han istället för centrumborr en styrklots av trä med ett 50 mm hål i.
6 När hålet är klart simmar jag upp till ytan, får den nya givaren, vars fläns är frikostigt försedd med PL600 (som limmar även under vatten).
7 Jag tar snabbt bort sugproppen och sticker in givaren i hålet.
8 Pelle trär på gummitätningen på insidan och drar åt förskruvningen.
9 Klart!

Detta var en Maxi 95:a och givaren satt ganska långt ned under vattenytan, så vattentrycket i hålet var ganska stort. Trots detta så beräknar vi den totala mängden vatten som läckte in under operationen till ynka 10-15 liter.

Jag kan sådär i förbifarten berätta att man har en jävla nytta av en bra dykutrustning då man driver ett båtvarv.  Kontroll av grundstötta båtar, byte av trasiga propellrar, hanteringar av bojsänken mm mm. För min del är sådana jobb ett mycket välkommet avbrott i det gängse finsnickrandet inne i verkstan!

Jo, det var en sommar det!

Sommaren 2014 medförde inga långa semesterseglingar eller lata dagar i allmänhet. Men... vilken sommar det blev i alla fall!

Främst blev det ett hejdlöst hålligång på Saxemara Brygga, med Allsångskvällar, grillaftnar, veteranbåtsträffar och en väldig massa musik och sång. Asch... nu har det visst blivit rätt många grejer här om evenemang på varvet. Snart kära träbåtsentusiaster -det lovar jag- är jag tillbaka med de sedvanliga träbåtsinriktade och matnyttiga inläggen här på bloggen. För nu börjar en mycket intressant byggsäsong, men först bara måste jag slänga in ett foto på den fantastiske Per Dunsö när han på sista Allsången klämde i med sin oändligt stämningsfulla och smått genialiska "Vals på Hanö". Jag har stått på många scener, inför mången publik, men just denna kväll på Bryggan blev något alldeles speciellt!

"Där ser vi Hälleviks fyr, hör hur det dånar från sjön!"

Allsång på bryggan!

I helgen, närmare bestämt lördagen den andre augusti, tar vi nya tag med "Allsång på bryggan". Det blir stämningsfull allsång och en hoper fina solobitar. Det blir också enklare förtäring för den hugade. För femtio spänn får man en helkväll med underhållning inklusive en fika. Kom till Saxemara Båtvarv!

Såhär nice var det sist, och nu hoppas vi på ännu bättre!

Nytt eller gammalt?

Stället får onekligen ett forna dagars skimmer över sig om man plåtar svartvitt, och det kan vara svårt att avgöra ålder på fotot. Endast de moderna masterna i bakgrunden skvallrar om nyare tider.

Hamnens "finsida" som vi reserverar åt traditionella flytetyg. Ett mycket njutbart hörn av vår värld.

Sommar... sommar!

Bengt och Kjell inför premiärseglingen med Däkan i eftermiddags.

Så blev den äntligen av, premiärturen med Däkan. Eller nja, vi har ju varit ute med henne tidigare i sommar, men inte under segel. Gaffelsegel, fock och klyvare var vad vi förde, och för måttlig motvind kryssade vi oss sakta ut ur Saxemaraviken. Efter en hyfsat buskisartad och fumlig inledning så fick vi ordning på det hela, och efter en tur och retur till Ekön så var vi väl förtrogna med hennes rigg.

Däkan är byggd på femtiotalet och har förutom sin härligt gammalmodiga rigg en tändkulemotor. Att ta en tur med henne är att förflytta sig bak i tiden, samtidigt som hon är en mycket kapabel seglare som inte står moderna båtar efter. Det finns en enkelhet i traditionella allmogebåtar som... ja... skänker en frihetskänsla. Att stå på akterdäcket med skotet i hand, och rorkulten under ena foten, och ljudlöst och med full kontroll glida fram genom skärgården -det är en svårslagen känsla!

Och det fina är, att om man är med i den trevliga Föreningen Allmogebåtar Blekinge (FABB) så är man välkommen att segla henne. Dessutom får man en attans massa trevligt sällskap!

Nu vet vi att bryggan håller för hundra personer...

En annan känsla jag vill beskriva är den förvåning vi upplevde i lördags. Vår lilla allsångskväll växte till oanade proportioner. Och istället för den handfull vänner som vi förväntade oss skulle dyka upp, så blev snart hela kajen full med folk som fikade, drack vin, grillade och stämde upp i allsång för kung och fosterland. Mersmak på det!

Undertecknad skrålar Taube tillsammans med Per Dunsö och Anders Carlsson.

En riktigt bra inledning på sommaren alltsåledes, och som bådar gott inför framtiden.

I all sin enkelhet...

...kommer vi på Saxemara Båtvarv att hålla en kväll med underhållning och allsång på lördag.Vi som skojar till det och sjunger och spelar är Per Dunsö, Anders Carlsson och undertecknad. Sannolikt avslutas kvällen med samkväm av den gemytligare sorten. Den som kommer kan ta med sig picnic-korgen eller köpa sillamackor från serveringen på bryggan.

Avnjut sommaren och den rätta atmosfären på Saxemara Båtvarv på lördag. För tusan!

Veteranbåtsträff och vernissage!

Kommande helg, den 27-29 juni så händer det grejer! föreningen Blekinge Veteranbåtar (BVB) har träff och visning av sina flytetyg på varvet, och samma helg, på lördagen, så har den eminenta akvarellisten Louise Nyström (vi är icke släkt, nej) vernissage på sin nya utställning på varvet. Hon visar upp, och säljer, mycket tjusiga målningar med blekingemotiv. Många av dem dessutom föreställande Saxemaravarvet.

Ytterligare en konstnär,Mia Sjösten, ställer ut spännande konst på bryggan bland alla båtarne. Missa för all del inte detta!

Utsikten från kontoret under hagelskuren förra veckan. Med förhoppning om snällare väder till nästa helg!

Kommer man hit så kan man förutom ovannämnda avnjuta härlig atmosfär och en alldeles nystädad brygga, på vilken man kan anvjuta kaffe, kaka och sillamackor. Den hågade kan även hyra en liten båt för att ro eller segla runt en smula i viken.

Nya grejer!

Sådärja! Efter en -i vanlig ordning- lång dag, så kan man avnjuta resultatet. Men först ett par ord om nya projekt!

Kort sagt så skrives just nu någon form av träbåtsblogghistoria då Grisslanbloggen och Ebbabloggen till sist förenas i en skön harmoni. För ett par dagar sedan så fraktades Neptunkryssaren Ebba ned hit till Saxemara. Lastades av med mobilkran, kördes till varvet med traktor, och lyftes med lastbilskran över till slipen på varvet. Slutligen växlades hon över till att stå på golvet med varvets gamla travers och står numer tryggt på kölen inne i varvshallen. Hon skall snart få ett nytt däck.

"Ebba" väntandes på en hel del kärlek i form av bl a nytt däck. Gissningsvis kommer detta, helsköna, projekt att följas utförligt på Grisslanbloggen.

Ikväll så trimmades också riggen till "Saxy", vår kära lilla blekingseka. Efter en segeltur med sagda farkost så konstaterar vi att hon seglar utmärkt trots flera år av, minst sagt, undermålig skötsel. Men det är en förbaskat gullig båt med stor potential. Vi skall ge henne riktigt mycket kärlek de kommande åren. Redan nu är hon hyfsat sjövärdig och dessutom riktigt vacker på ett gammaldags vis!

Från vänster till höger ligger "Luen", "Saxy" och "Smack".

Denna lediga dag (ha ha ha, vi är aldrig lediga) så har vi förutöver ovanstående åstadkommit en hel del. Vårt virkesförråd är härmed klart och vi behöver därmed inte skämmas för hur det ser ut på varvets övervåning. Det är numer helt enkelt... riktigt fint. Kom hit och kolla!

Utsikten idag från kontorsfönstret. Mikkelsen med sin son mastar på sin båt i strålande solsken.

Lyfter man blicken över horisonten, så påminns man snart om hur förbaskat vackra omgivningar man förfogar över. Har jag sagt följande förr? Om inte så gör jag det igen: jag är lyckligt lottad!

Den sköna säsongen är igång!

Man glömmer lätt hur man gått och frusit röven av sig en hel vinter när de värmande vindarna kommer och när näktergalen sjunger halsen av sig. Det svenska klimatet är bedrägligt...

 Saxemara Båtvarv sett från gästbryggan. 

På samma sätt glömmer vi säkert de tre första förskräckligt arbetstyngda månaderna som vi nu har bakom oss. Jag gissar att vi i framtiden kommer att blicka bakåt och med stora ögon undra hur i hela fridens namn vi pallade med detta. Men... livet blir bäst när man kastar sig in i detsamma med ungdomligt oförstånd. Om man gav sig in i allt med nykter vetskap så skulle man inte våga hälften.

Micke i vår kära Saxy, Blekinge Museums fina lilla blekingseka.

Nåväl, strunt samma! Om man bara lyfter ögat över horisonten då och då så blir livet skojigare. Varje gång jag gör just det, så inser jag att jag tillhör de lyckligt lottade här i världen.

Ett av våra mer otippade husdjur är denna svala. Med tiden har han, och hans fru, blivit mer och mer tama. Nu vågar de utan vidare flyga in i kontoret och sätta sig. De verkar gilla att sitta i fönstret och se ut över viken.

En gång fick jag sova över i en väderkvarn på Gabrielkeramik's område. Sovplatsen blev uppe ibland kugghjulen, i en hängmatta. Jag trodde då att jag aldrig någonsin skulle få vara med om något mer romantiskt. Jag hade fel. Life is good!

Bakom rubriker och inlägg!

Om någon länge undrat vilka vi bakom båtsnickrandet på denna blogg verkligen är, så bjuder vi en (hyfsat storslagen) bild. Michael Okmark (till vänster) på ukulele ackompanjeras av er käre Niklas Nyström (till höger) på ett Scandalli.

Det går särskilt bra att lägga märke till, att munterheten på bilden är en total avspegling av verkligheten. Vi är sannolikt Sveriges gladaste och mest sorglösa båtbyggare! 

18:e maj kör vi öppet varv: Saxemara Båtvarvsdag!

Här klampar man omkring i sitt eget lilla paradis och trivs utav attans jävlar. Den som vill smaka lite på atmosfären är hjärtligt välkommen den 18:e maj. Då har vi nämligen öppet varv.

Kopparspik med bricka, alltså kopparnit, är hittills oöverträffat till sammanfogning av bordläggningsvirket och till fästning av svepsant (basade spant). Dessvärre är de numer en s k smal produkt, och kostar därefter. En vanlig nit på 3,4 x50 med bricka kostar över tio kronor. Styck. Men visst ser de granna ut!

Nu är det ju så att vi dagligen har öppna dörrar för allmänheten. Men eftersom vi ju onekligen måste jobba också, så är den dagliga möjligheten till guidning lite begränsad. Så dock inte den 18:e maj!

Pilsnerbackar var onekligen rejält mycket snyggare förr!

Förutom allmän trivsel så bjuds då på födoämnen. Om fiskelyckan står mig bi så består de av stekt sill på mackor. Kanske också ett par korvar och en balja kaffe.

En av många sköna reklambilder som pryder väggarna i stora varvshallen.

För den hågade så står även varvsekan "Smack" till förfogande denna dag. Undertecknad rodde just denna farkost tur och retur till Busskär och kan intyga att trots sitt bräckliga yttre så är hon en synnerligt kapabel liten båt. Och kolsvart. Med ett, låt säga, arkaiskt utseende. I sagda eka syns undertecknad stundom ro med vegamössan nerdragen i pannan och skepparkavajens krage högt uppdragen. Gärna i ett kraftigt dis.

Inte mycket har ändrats i verktygsuppsättningen till båtbyggeri. Ett skruvstäd, en klubba, en rasp, en sockel och en hoper stämjärn är vad som behövs för att passa in en bottenstock.

Om man gillar gammaldags, lite sliten och välanvänd, miljö så är Saxemara Båtvarv något av ett eldorado. Ur högarna med bråte och damm så börjar det gamla varvet att visa upp sina rätta konturer. Efter ett par rejäla tag med dammvippan så ser man plötsligt vilka balla grejer som dolts under lager på lager med mög.

International hade tydligen ballare namn på sina produkter förr i tiden. Lago-Tät är som namn betraktat ett mästerverk! Däremot ser produkten inte ut att ha hållit vad förpackningen lovar. På denna hävdas att innehållet aldrig stelnar. Det stämmer bevisligen inte, och Lago-Tätet är numer hårdare än emalj. Dock må väl detta vara förlåtet då förpackningen sannolikt är från före syndafloden (antediluviansk med ett flottare ord).

Det finns en skönhet i tingens sakta förfall, inte tu tal om den saken. Men då förfallet övergår i förgängelse så upphör det att vara charmigt och blir bara... sorgligt. Kulturarvet är som bäst när det är levande och brukat. När det är både återblickande och framåtseende. Kom och njut av det, för så är det tammejfan här!

Om man, som jag, sprang omkring i gamla sjöbodar som grabb så är man ohjälpligt förlorad i saker som dessa. Ett bomullsgarn och en hederlig galvad båtshake med täljt skaft i gran. Den lilla röda lanternan lyser gott om kvällen i verkstan, och matchas naturligtvis av en grön på andra sidan rummet.

Det börjar arta sig!

Såpass börjar det ta sig med uppsnyggningen av Saxemara Båtvarv, att vi faktiskt har kunnat börja göra vad vi är där för. Nämligen bygga båt.

Kanske världens flottaste bensindunk.

Efter ungefär en månad av idel femtontimmarsdagar så börjar vi se slutet på denna inledande monstersatsning. Hade vi gett oss in i detta om vi vetat exakt vad som väntade oss? Ja för fan! Det är hur kul som helst! Sova och glo på dumburken kan man göra någon annan gång. Eller strunta i helt, eftersom passionerat arbete slår i princip allt här i livet!

Symbolen för varvet: en gigantisk båtklov.

I maj -exakt datum meddelas inom kort- begår vi premiären för den första i raden av många kommande "Saxemara Varvsdag". Missa för allt i världen inte detta! Korv, kaffe, dricka och underhållning står på menyn.

Försten i!

Det är inte hur lätt som helst att driva varv i Blekinge och samtidigt göra vårrustning i Småland (20 mil bort). Lösningen stavas: tidig sjösättning. Just denna vår har den kära gamla båten förärats med ett nytt roder och dito roderinfästningar/beslag. Utmärkt blev det!

Nysjösatt och nypåmastad ligger den kära 64-åringen tryggt förtöjd vid Msk's betongkaj, i väntan på den långa seglatsen från Mönsterås till Saxemara Båtvarv.

Så detta att stoppa båten tidigt i sjön. Gör man det så hinner som bekant inte båten torka och glappa upp. Men! Detta gäller inte ett år som detta, med en så ovanligt torr och tidig vår. Grisslan fick därför myras omgående efter doppet. Detta torra år blir således mitt råd till alla träbåtsägare: sjösätt nu. Inte senare. Nu! Annars blir det ett evinnerligt vattnande, tätande och myrande.

Saxemara Båtvarv får ett rejält ansiktslyft

Jodå, undertecknade och nytillträdde varvsarrendatorn blev just denna afton -efter åtskilliga 14-timmarsdagar- klar med "lille verkstan". Alltså med den mest ursprungliga delen av varvet. Detta innebär i korthet att arbetet med båtar och snickerier drar igång som vanligt. Fast på ett oerhört mycket bättre och vackrare ställe än förut. Jag inser att det är få förunnat att kunna öppna verkstadsdörrarna och se rakt ut över havet, höra sjöfåglarna ge hals och känna vårvindarna svepa in! Jag säger bara: jajemen!

Nöjd varvsgubbe kopplar av framför vårens projekt: en 18-fots blekingseka i ek som skall levereras i maj. Rikhaltig text- och fotodokumentation utlovas på bloggen!

Stiliga inredningsdetaljer på 70-talsklassiker!

Den gamla nummerskylten sitter numer synligt på den nya luckan till "handskfacket" t v om förarplatsen. Innan så satt den under ratten.

Lite då och då så har det byggts inredning i Albin 25:an Klara, som stått så fridfullt under sin Noa-ställning under ett par år. Nu har hon fått renoverad och till stora delar utbytt inredning, nya durkar, en motorrenovering, ny toa, nytt kök mm mm. I dagarna levereras även det nya xl-kapellet med nya bågar och allt, och den nya elektroniken ligger i sina boxar och inväntar installation till sjösättningen. Nytt förarsäte står också och väntar på montering, men innan detta kan göras så måste en ny ställning svetsas. Den gamla blev -mot all förmodan- stulen. Jag menar: vem fan snor en gammal förarsoffa från en Albin 25:a!? Det gamla gasolkylskåpet försvann i samma veva, och likaså kapell, oljetrycksmätare (why?) och kompass. En fönsterruta gick åt också, medelst stenkastning.

Nåväl, och så med det! Här följer i alla fall en hoper bilder på delar av inredningen som den ser ut idag. Allt du ser på bilderna kan naturligtvis anpassas och beställas till din egen båt. Oftast räcker det med noggrann måttagning för att få t ex en ny lucka eller ett grabbräcke tillverkat.

Efter att kapellet blivit stulet så stod båten otäckt minst en hel vinter. Detta resulterade såklart i att samtliga snickerier i sittbrunnen och i doghouset gick åt skogen. Här syns den nya ruffdörren samt fälluckan ovanför.

Till denna klassiska 70-talsbåt i bästa funkisstil har vi använt oss nästan uteslutande av plywood. Samma princip gäller såklart i alla moderna båtinredningar: plywood till stora ytor och massivt trä till lister, foder och detaljer. I klassiska träbåtar så föredrar vi att utesluta plywooden och köra uteslutande på trä.

Även dörren till akterruffen fick göras ny. Denna, liksom ruffdörren, är försedd utvändigt med en gallerventil och invändigt med en motsvarande rosettventil. Akterdörren är dessutom gjord i två halvor där den övre kan öppnas separat.

En mycket lätt och stark dörr eller rufflucka får man då man bygger den av 3-4 mm mahognyplywood som limmas på ramträ och inre förstärkningar av abachi, som är ett mycket lätt träslag med mahognylik struktur. Det är mycket ljust, men svarar mycket bra på betsning.

Så ser ruffdörren och luckan ut i öppet skick. Och här syns också de nya durkarna med sin stiliga blåa nålfiltsmatta.

I denna Albin 25:a så har jag experimenterat lite med olika lacker. Utvändigt, på grabbräcken mm, så ligger min gamla hederliga Schooner. Inne i ruffen så är all inredning struken med Sikkens inredningslack. De nya luckorna och dörrarna är strukna med Internationals Goldspar Satin, och den lilla modulen i doghousets babordssida är belagd med Biltemas inredningslack.

Den vita plasten i en plastbalja som Albin 25:an är varken snygg eller praktisk, eftersom den tenderar att blända rorsman i soligt väder. Ett sätt att komma undan detta är att, som här, lägga teak på kartbordet. Detta är 6 mm teak limmad och nåtad på 4 mm furuplywood. Luckan till handskfacket är gjord i betsad och lackad mahognyplywood.

Sikkens och Biltemas lacker är mycket likvärdiga. De är mycket snabbtorkande, otroligt lätta att stryka jämna och ger ett mycket matt resultat. Internationals Goldspar är dock betydligt snyggare, eftersom den ger aningen mer glans och ett betydligt mer tilltalande "djup". Men smakar det så kostar det. Aningen dyrare mätt i ängar, men mycket svårare att stryka jämn. Jag vågar påstå att det krävs en hel del erfarenhet av fernissning för att göra denna lack rättvisa. Den är lika känslig för noppor och penselspår som en vanlig högblank oljefernissa, men är värre ändå eftersom torktiden är kort som tusan, och det är i princip omöjligt att "gå tillbaka" och fixa till om man upptäcker någon ojämnhet eller kal fläck. Man måste helt enkelt lyckas på första försöket!

Denna lucka till stuvfacket i babords kistbänk är också gjort av teak på plywood. Visserligen kommer dessa oftast att vara täckta av sittdynorna, men det är allt bra trevligt att hitta fina detaljer även när man lyfter lite på luckor och säten! I original låg här enklaste sortens plywoodlock.

Teakribb i tjockleken 6 mm kan med lätthet limmas mot ett underlag av plywood, och ger riktigt snygga "moduler" som sedan kan limmas mot underlaget, t ex sittbänkar eller durkar. Ett alternativ är att limma något tjockare ribb med epoxi på en glasfiberväv. Detta är utmärkt om "modulen" skall limmas där den kommer att utsättas för fukt.

Detta blir dyrare än, men är ofta att föredra framför, ribb som skruvas direkt i plasten. Skruvarna kan orsaka läckor, och med tiden så trycks de förhatliga pluggen upp och blottar skruvarna. Dessutom ser det snyggt ut, utan skruv och plugg!

De tidigare urtrista plywooddurkarna är här utbytta mot riktigt rejäla nya av 20 mm plywood och 6 mm teak. Dessa står mycket snyggt mot den lackade mahognyn i dessa på bilden likaledes nybyggda kojfronter. De är gjorda i 10 mm mahognyplywood och är försedda med rundade ramar i lamellimmad teak. Mer om hur sådana tillverkas i äldre inlägg.

I denna Albin 25:a har jag till durkmaterial valt nålfiltmatta på plywood i sittbrunn och doghouse, och teak (också på ply) i ruffen. Anledningen är, att sittbrunnens durkar sannolikt kommer att få utstå mer slitage, väta och smuts. Där passar nålfilten bra, då den torkar snabbt och tål rejäla tag med dammsugare och borste. Den är dessutom ljuddämpande och skön att gå på, och när den tjänat ut så river man bort den och ersätter den med ny. Teakdurkarna i ruffen utsätts minimalt för väta, och kommer sannolikt att hålla sig bruna och fina under lång tid. Dessutom ger de en lyxig och ombonad känsla, och är riktigt sköna att gå barfota på.

Det nya spritköket tittar fram genom den med teaklist försedda gluggen. Samtliga öppningar var tidigare försedda med riktigt fula, guldfärgade, plastlister. Med rejäla teaklister så får inredningen ett rejälare, lyxigare och varmare uttryck.

Andra durkmaterial att välja på är framför allt fanerad "randig" plywood, och dess motsvarighet av plastlaminat. Den förstnämnda är snygg, men ganska dyr i förhållande till livslängd. Den måste ovillkorligen lackas eller strykas med epoxi för att inte delaminera. Dessutom är den lite känslig för repor och stötar. Plastlaminatet eliminerar dessa nackdelar, men det syns också på priset. Enda verkliga nackdelen med en sådan durk är att den blir skållhet i solsken. Den passar därför mindre bra i sittbrunnar där nakna barnfötter nybadade annars kommer att dansa polka... Inne fungerar den däremot mycket bra!

Även här nere vid skrovet/golvet så är köksfronten försedd med teaklister. I öppningen till höger skall de nya fotpumparna för färsk- och sjövatten monteras.

I bilden ovanför syns något som blir allt mer ovanligt i nyare båtar: kal skrovplast. I gamla häckar som denna är det dock mycket vanligt, åtminstone i tak och, som här, mellan durkar och inredning. Jag föredrar att låta det vara som det är, och bara måla om då ytan blivit gammal och trött.

Även större öppningar blir snyggare då de förses med teaklist. Här till klädskåpet, vars gamla plywood var så pass bra att den endast behövde en mattslipning, en betsning och ett par lager fernissa. Hela ruffens inredning är struken med ett par lager Sikkens matta inredningslack.

Väggar (skrovsidor) bör dock förses med någon form av beklädnad. Här har det lösts enkelt (nåja...) med skrovmattor av skumplast som limmas med vattenburet lim rätt på den nakna plasten. Detta arrangemang fungerar perfekt till detta, då det blir både snyggt och varmt. Att fortsätta med samma i aktern är dock inte snyggt. Tidigare satt här en tämligen urtrist plywoodskiva med perforerad vinyl pålimmad. Här har vi istället valt att göra en klassisk "garnering". Jo, det kallas faktiskt så. Garneringen är traditionellt namn på de brädor eller ribb som fästs på träbåtarnas och -skutornas spant. På bilden nedan syns garnering av 7 mm lackade björkribb som för utseendets skull också getts en 45-graders kantfräsning. Vid övergången mot skrovsidorna så har här skruvats en betsad och lackad list av riktigt flammig mahogny.

Klaras akterruff får en riktig skön semesterfeeling med denna panel, "garnering" på akterspegelns insida. Hela arrangemanget är tänkt att belysas med en LED-ljusramp under akterdäck. Ett härligt utrymme för barn eller gäster! De bägge stickkojerna i Albin 25:ans akterruff är tillräckligt långa för två normalväxta vuxna. När de inte bebos, så är de utmärkta stuvutrymmen.