tisdag 24 december 2013

Saxemara Båtvarv

Till våren blir det ändring på Grisslan och Båtsnickeriet. Det blev nämligen i dagarna klart att jag tar över som ny entreprenör på Saxemara Båtvarv. Jodå!



Alltså: den som i framtiden vill hälsa på undertecknad får därmed ta sin båt, segla mot Ronneby och lägga till i Saxemara. Gör det!

torsdag 5 december 2013

Rekommenderas!

Och så inför vinterns och vårens renoveringssäsong så tänkte jag komma med tvenne rekommendationer som väsentligen förgyller och förenklar tillvaron i verkstan. Först ut en pryl som garanterat ger även den buttraste ett brett flin i plytet: Tormekslipen.

Tormek med jiggar och vinkelmätare. Som brynpasta duger Autosol utmärkt. Glöm aldrig bort att ta bort vattenbehållaren från stenen efter användning. Om den får stå, så blir stenen oval.

För att mest ut av denna svenska klassiker så bör man ge den en fast och lätt åtkomlig plats. Om man däremot behöver plocka fram den ur ett skåp, hämta vatten till stenen och sedan torka av den, städa undan på bänken och ställa tillbaka den i skåpet... ja, då är det sannolikt så att man hellre fortsätter att harva med sin slöa hyvel.

Som grabb fick man andäktigt se på när gubbarna stod och trollade med gamla skeva brynstenar, och på ett obegripligt sätt fick sina verktyg sylvassa. Det förnämliga med Tormekslipen är att dess jiggar gör att även en komplett idiot kan få ett stämjärn eller en hyvel vass. Om sedan sagda idiot kan använda det vassa verktyget ifråga återstår att se, men det är inte poängen. Poängen är att man på nolltid kan få verktyget så vasst att arbetet blir en sann fröjd!

Det finns två sorter, en dyr och en mindre dyr. Modellen T7 har metallchassi, större sten och klarar längre kontinuerlig drift. T3 är av plast, allmänt fjuttigare och måste pausa var 30:e minut (vem fan står och nöter mer än en halvtimme?). Skillnaderna är dock försumbara även för en avancerad slipare, och jag är helnöjd ägare av den sistnämnda.

Om priset på en Tormek avskräcker så finns det billigare varianter, t ex Scheppach. Jag vågar dock påstå att man -som oftast när det gäller verktyg- får vad man betalar för.

Min nya kärlek: en Fiac kompressor. Kan driva det mesta.

Nästa rekommendation är av den tristare sorten. En av de tråkigaste, men nyttigaste, maskinerna är helt klart kompressorn. Vanligen köper man (eftersom den är en så förfärligt tråkig grej) billigast tänkbara. Det gjorde i alla fall jag. Men sedan jag fått en industrikvalitetskompressor av en kamrat, så begriper jag mer än väl varför man bör satsa på dyrare grejer.

Den är tyst, har hjul som faktiskt rullar (det gör sällan hjul på kompressorer), laddar upp tanken till 10 bar på nolltid och har ett reglage för trycket som inte kräver en hulk för att manövrera.

I min trädoftande verkstad är trycksluftsverktyg relativt sällsynta. Jag har helt enkelt inte särskilt många muttrar att dra. Däremot så nåtas det en hel del. Och detta arbete är oerhört trist och en mördare för armar och handleder om man kör med handjagare. Med en tryckluftsdriven spruta, däremot, blir jobbet en baggis. I övrigt så är tryckluft oslagbart när det gäller att hålla undan damm och sågspån.

Bäst hittills är Bachos trykluftsspruta. Bra packning och låg vikt. Om man har tänkt lägga ett helt nytt däck eller nåta om, så är det alla gånger värt att lägga trehundra spänn på en sådan. Har man ingen kompressor så får man låna. Mycket tidsbesparande, mycket bättre för armar och leder.

onsdag 4 december 2013

Drivlina till Katla

När andan faller på, och tiden tillåter det, så får min lilla snipa lite nya grejer. Och allra sist en ny bottenstock. Därmed sitter hylsa och smörjkopp på plats och motorn är redo för montage. Alltså återstår sedan bara någon dryg veckas snickerijobb med inredning och liknande. Sedan är hon tammejfan klar!

Bara att skjuta in axeln och dra fast hela rasket. Lägg märke till den runda ekbiten bakom smörjkoppen. Den kompenserar för axelns lutning gentemot bottenstocken som står vertikalt. Detta arrangemang är betydligt enklare än att fälla in fästet i bottenstocken.

måndag 2 december 2013

Teak!

Behöver du något måttbeställt av teak -vad som helst- så tveka inte att maila eller ringa. Undertecknad och kollegan Okmark tillverkar precis vad du vill.

Grabbräcken, durkar, luckor, bordsskivor, ventilgaller, ramar... you name it och vi gör det.

En specialitet vi har är lamellimmade och frästa ramar till runda båtfönster, stuvfack och liknande.

torsdag 10 oktober 2013

Om den fantastiska plasten och om vårdkrävande trädetaljer

Förr i tiden, då plasten var ny, så hade man ingen aning om hur bra den faktiskt är. Man hade dessutom dålig koll på dess möjligheter. Plastbåtar kan, som vi nu vet, ges helt sagolika former. Med plast kan man, kort uttryckt, göra grejer som man inte kan göra med trä. Men det visste man inte förr.

Här är ett exempel på riktigt gammeldags plastbåtsbyggeri. Ett klinkbyggt plastskrov som förses med konstruktionsdetaljer som helt och hållet kommer från träbåten: essing, avbärare, stävkraft och knän. Här renoverade och delvis utbytta. Lägg också märke till den pensionärsvänliga nya stegplattan!

Tag några populära tidiga plastbåtar som exempel: Albin Vega och Albin 25. Bägge dessa konstruerades av Per Brohäll. De är bägge två fula som stryk. De är dessutom byggda precis som gamla träbåtar. Skrov, däck och en överbyggnad med doghouse.

I våra dagar har designen vidareutvecklats, och moderna båtar ges ett mer samlat utseende. Om man sedan tycker det är snyggt eller fult, det kvittar. Men moderna designers har onekligen avlägsnat sig ifrån linjer och utseenden som i mångt och mycket grundade sig i det gamla byggmaterialets, träets, begränsningar.

Ytterligare nya trädetaljer på denna arkaiska skapelse: ny akterspegel av tjock furu i bakgrunden. I förgrunden en knape i ek som bultats i essing av mahogny.

Vi som älskar träets begränsningar... eller nja... fel uttryckt. Vi som älskar de linjer som träet snarare främjar, är ofta svaga för trädetaljer även på plastbåtar. En modern plastsegelbåt som förses med lite trädetaljer på rätt ställen ter sig i våra ögon genast mycket vackrare och mer inbjudande än den som -även om båten är densamma- är helt i plast.

Vi träbåtsägare är högst medvetna om våra båtars ständiga behov av omvårdnad. Så är sällan fallet med plastbåtsägaren, och därför ser man ofta teakdäck, relingslister i mahogny eller rorkultar av ask i ett bedrövligt skick. En plastbåt med träöverbyggnad blir snabbt ett vrak om den inte fernissas ordentligt. Att byta ut en sönderruttnad ruff är dyrt som tusan, och få klarar ut att göra det själva.

Jag skulle ändå vilja uppmuntra till köp av renoveringsobjekt med plastskrov och träöverbyggnad! Plastskrovet är ju oftast utan behov av särskilda reparationer, och när man väl snitsat till överbygget så står man där med en riktig pärla. Det är ibland svårt att se om det rör sig om en träbåt eller en plastbåt med träruff. Jag drar mig till minnes följande episod:

Det enda som skvallrar om att detta inte är en riktig träbåt: eftersom akterspegeln av furu är limmad/bultad mot en akterspegel av plast, så behövs inga knän.

Vid ett tillfälle då jag seglade med min vitmålade folkbåt Grisslan så mötte jag en karl på en brygga. Han slängde ett öga på båten och sa att han tyckte att överbyggnaden i trä var riktigt skaplig, och att det var synd att resten av båten var av plast. "Annars hade den varit riktigt snygg". Jag upplyste honom om att skrovet inte är av plast utan av vitmålad furu.

onsdag 9 oktober 2013

Träramar

Ett attans pusslande och pysslande. Så kan man beskriva tillverkningen av rundade träramar till fönster, kojfronter eller liknande. En snabb koll i inredningsbibeln "Boat interior construction" ger inte mer information än att de finns att köpa samt att: "Making them yourself is not impossible, but very difficult". Nåja! Så förbannat svårt är det inte! Men det tar löjligt mycket tid, och man måste vara mycket noggrann.

Och visst tusan är det värt besväret. Sjukt snygga ramar av teak står vackert mot betsad mahognyfanér. Hela rasket kommer snart att pryda min Albin 25:as ruff.

Det går eventuellt att fräsa dem ur en massiv bräda. Men det skulle sannolikt inte bli särskilt hållbart, och risken för sprickor är stor.

Efter att ha prövat diverse metoder konstaterar jag att "pusselvarianten" är den bästa. Enkelt uttryckt gör man en fyrkantig ram av minst tre lager lameller. Dessa lameller läggs i hörnen om lott. Ju fler lameller, dess hållbarare. Men jag tippar att tre är alldeles tillräckligt, särskilt eftersom de när de är klara limmas mot ett fast underlag.

När de sedan skall sågas ut så görs detta bäst med en sticksåg invändigt och med bandsåg utvändigt. Slutgiltig form ges invändigt med vertikalslip och utvändigt med tallriksslip. Till fräsningen måste man nästan ha ett fräsbord. Förutan ett dylikt så fastnar man sannolikt i ett evinnerligt byggande av jiggar och stöd av olika slag. Till själva profilen behövs ett avrundningsstål och ett falsstål.

Här syns principen för hörnen. Lamellerna läggs alltså om lott. Hela rasket limmas i ett svep. Detta kan kanske låta svårt, men är lättare än man tror. Det hela blir urstarkt, och tål en hel del misshandel i samband med fräsningen av profilen.

torsdag 3 oktober 2013

Vattenlinje

Vattenlinjen kan styra utseendet på en båt. Nu menar jag inte konstruktionsvattenlinjen, eller den riktiga vattenlinjen, utan den ditmålade. En linje som läggs exakt i konstruktionsvattenlinjen, och alltså ligger precis i vattenytan då båten ligger rakt och är utan last, gör att båten kan se överlastad eller allmänt tung ut. Det omvända, alltså att linjen dras upp långt över vattenytan, kan ha rakt motsatt effekt. Det kan ge intryck av att båten flyter som en kork eller en tunna.


Grisslan förifrån strax norr om Harstena. Föregående ägare drog upp vattenlinjen ganska långt. Först till min förtret. Senare har jag omvärderat detta märkliga drag.

I just folkbåtens fall tycker jag att det ser ganska bra ut att dra upp linjen någon decimeter från vattenytan. Den får du ett något smäckrare, snabbare, utseende, särskilt sett från sidan. En ytterligare förbättring skulle kunna göras genom att dra linjen något högre i aktern än i fören. Alltså "sluttande framåt". Varför? Jo, därför att besättningens tyngd i sittbrunnen gör att stäven reser sig något.

Här syns tydligt hur besättningen tynger ned aktern. Trots att Micke och Maria tillhör de spensligare medborgarna.

Drager mig i förbifarten till minnes hur en mansperson i min hembyggd tänkte revolutionera metoderna för att få till en snygg vattenlinje. Han lade båten i sjön, hängde sig över relingen och drog ett tuschstreck längs vattenlinjen. Behöver jag säga att den blev bågformig? Karlen som gjorde sagda blunder vill under inga som helst omständigheter bli påmind om sitt verk.

Hur gör man då? Jo. För använde man två träbockar, en planka och en rulle tejp. Ett annat beprövat knep är att lägga i båten och låta en skitrand sakta bildas. Nu ställer man båten i våg, inväntar skymningen och tager fram sin laser.

onsdag 25 september 2013

Ytterst modernt tips till futuristiska båtbyggare

Inte mycket har ändrats när det gäller metoder för träbåtsbyggeri. Inte på ett bra tag i alla fall. Nu sker det emellertid, med införandet av laser i byggtekniken.

Ungefär såhär har det sett ut sedan toppluvan uppfanns: tvenne tjärdoftande herrar i halvdana kläder monterar med möda ett ovilligt stycke trä i en gammal eka. Men på 2000-talet bygger vi med laser. Oh yeah!

Nu är det inte så drastiskt som det låter. Det handlar om en förenklande apparat som jag varmt rekommenderar till alla som ämna sätta spant eller göra en snygg nitrad i en båt. Nämligen laserpasset. För att verkligen njuta frukterna av det, så skall de vara av den självnivellerande, stativmonterade typen. Det funkar även med ett handhållet med enkel libell, men då måste man dels vara två, dels vara stadig på handen.

Mycket bra modell från Bosch. Krysslaser (eller vad tusan det nu kan kallas) som rätar sig själv, monterad på ett stativ. Naturligtvis helt perfekt även då man skall dra ut snobbrand eller vattenlinje.

Sin främsta fördel har denna metod när det gäller att märka ut och borra hål för basade spant. I båtens ändskepp så är de s-formade i sidled för att peka åt rätt håll, och det är mycket lätt att få till med en garanterat vertikal laserlinje. För att det skall gå smidigt att få dit spanten så börjar man med laserlinjen, och borrar hålen genom bordläggningen längs densamma. Nästa steg är att sätta av streck intill hålen som markerar spantets sidor -gör man inte detta så är det mycket svårt att få de förbannade hålen och nitarna i mitten av spantet. Glöm inte detta, för det är ett ovärderligt tips som sparar både virke och humör.

Laser med vattenpass ljuger icke. Det blir garanterat vertikalt. Men då är det ju såklart viktigt att själva båten står i våg!

Även snygga nitrader är enkla att få till med lasern. Det kanske låter fjolligt att vara så toknoggrann med detta, men snygga nitrader förhöjer båtens utseende rejält! Nitar som sitter huller om buller ser förskräckliga ut. Och även om det inte gör något alls för konstruktionen att de sitter någon cm hit eller dit, så blir intrycket att båten är slarvigt byggd.

torsdag 22 augusti 2013

Det håller nog!

I två år har jag velat byta roder och roderfästen. Och i lika många år har jag konstaterat att jag inte har haft tid att göra detta. Och båda dessa år har jag sagt till mig själv och andra att det "nog håller". Gör aldrig så. Efter en månads segling så gav mina roderfästen upp och lämnade mig och besättningen med en kass båt.

 Oj, vilken stilig båt hon var hela sommaren. Men till slut gav hon upp.

Nåväl! Hon höll hela sommaren, men vid ett hårdhänt vrickande så gav fästena upp. Rodret hängde endast i översta fästet; det som sitter ovan vattenlinjen på akterspegeln. Turligt nog havererade de inne i en naturhamn. Ett par rep och lite undervattensövningar och vi kunde "halta" de sista 40 sjömilen hem.

Ta gärna en chans, men se då till att vara beredd. Då blir livet mer spännande ha ha ha!

onsdag 17 juli 2013

Semester!

Jodå, efter en sabla massa arbete i värmen så är det äntligen dags för segelsemester med gamla kära Grisslan. Undertecknad borstar således av sig det värsta sågspånet och trär på sig hawaiiskjortan. Vilket alltså innebär att Nyströms Båtsnickeri har semesterstängt de nästföljande tre och en halv veckorna. Välkommen åter med beställningar osv i augusti!

Dags för sån här skit igen. Kunde ha varit värre.

lördag 11 maj 2013

Batman

Vid monteringen av en aktertoft så förlimmades två halvor, styrbord och babord, med avsikten att de skulle passas in med hjälp av en kilformig passbit i mitten. På så sätt kan man styra bredden på slutprodukten på ett förnämligt enkelt vis. Då jag lade dit grejerna upptäckte jag emellertid att jag omedvetet hade råkat bygga... Batman. Eller Läderlappen som han hette förr.

 Splirrans ny ek i en hyfsat ny furusnipa.

Naturligtvis försvann denna otippade form i och med att passbiten sågades av och fogades till toften. Men den fastnade i alla fall på bild.

För den nyfikne komnmer även en bild på sittbänkarna i fören. Hålet i mitten täcks av en stilig lucka, dock ej med på bilden.





måndag 15 april 2013

Säljes: ribb till kajakbygge, stripkajak

Finnes: ett parti ribb till kajak- eller kanotbygge. Det rör sig om 5 m långa (merparten, några kortare) 18x4,8mm ribb i kvartersågad (stående årsringar) kvistfri, rakvuxen furu. De är radiefrästa (alltså med "u-spont") och hyvlade på bägge sidor. Det finns drygt 300 st. Toppkvalitet! Säljes för 7 kr/löpmeter.

Nästan samtliga är kring fem meter. De kortare ligger mellan 3,90 och 4,5.


Profilen är radiefräst = de passar som spont i varandra = snyggare resultat än vanliga ribb!


Stående årsringar i hela partiet. Även helt kvistfritt.

fredag 12 april 2013

Virke och skruv


För den som inte får tag i boken, så kommer här ett bra utdrag ur Per Brohälls klassiker "Bygg båten själv". Dessa listor kommer framgent att ligga under fliken "Tekniska dokument". Skulle någon ha invändningar mot detta, av upphovsrättsliga skäl, så maila mig så tar jag bort det. Boken är senast tryckt och utgiven av Museiföreningen Sveriges Fritidsbåtar.



En ännu aktuell lista över över träslagens användningsområden. Siffran anger lämplighet 1 (bäst) till 4 (minst bra).


Lista över lämpliga skruvstorlekar till olika trätjocklekar. Skruvarna anges här dels i tum, dels i de gamla storleksnumren 1-20. Alldeles utmärkt att ha till hands då man köpt skruvar från utlandet, och även då man lätt kan översätta tum till mm.

torsdag 11 april 2013

Angenämt kaos, modell brädgård

Knappt var väl nya verkstaden i ordning förrän jag lyckats vända till'et som bara fan. Det kan bara konstateras att mina närmaste arbetsdagar kommer att fördrivas med idel kånkande och pusslande med plank och bräder.

 Bilden av en belamrad verkstad, helt omöjlig att arbeta i. Brädhögar precis överallt. Tunga as också. 

Vansinniga mängder virke bidde det hemdraget under senaste veckorna, överblivet från ett gammalt båtbyggeri. Prima och sekunda vara om vartannat. Ek, mahogny, teak, furu, abachi och t o m några plank av cederträ. Samt en massa andra godsaker av prima båtbyggarkvalitet!

Ett riktigt kap: en hel hög kvartersågad, kvistfri ek i långa längder och tjocklekar från 18-65 mm.

Med största sannolikhet så behöver jag inte åka till brädgårn på mycket, mycket länge. Så visst är det kul att klaga över överbelamring, ryggont och bärande, men du söte Jesus vad skönt det sedan är att ha allt trä inom armlängds avstånd!

Och som om inte kaoset inne skulle vara nog, så ligger det kubikmeter efter kubikmeter utanför. Alltså: senaste veckornas eviga bärande är långt ifrån över. Allt skall sorteras efter kvalitet och asas in i virkesförrådet.


onsdag 27 mars 2013

Tvenne fina hyvlar

För den som vill göra hyvling till ett rent nöje skall här ges ett råd: skaffa inte en dyr och komplicerad bukthyvel. Dessa granna pjäser med ställbar sula kan användas både för konkava och konvexa ytor, och ser allmänt lockande ut. Jag skulle vilja påstå att de är klumpiga, svåra att använda och ger dålig kontroll över slutresultatet. Satsa hellre på billigare -och i mitt tycke bättre- alternativ.

Ja för fan, nu gör jag återigen reklam för Lie Nielsen 102. Men den är värd att framhållas! Om jag bara fick ha en hyvel, så bleve det denna. Den är såpass liten att den, snedställd, utan vidare kan användas även för måttliga innerkurvor.

För att göra snygga ytterkurvor skaffar man sig en liten stöthyvel. En sådan ligger lätt i handen och är likaså lätt att styra jämnt och fint över en positiv kurvatur. En större tvåhandshyvel är svårare att manöverera och går därför brutalare framåt, med ojämnt resultat som följd.

När man väl blir kompis med spånhyvlarna så är de oumbärliga. Att lära sig använda dem är egentligen inte så värst svårt -däremot att slipa dem. Stålen är i allmänhet för korta för att passa ordentligt i alla förekommande jiggar för slipstenar och slipmaskiner. En festlig detalj är att det gamla svenska ordet för spånhyveln, "spockskiva", egentligen är en försvenskning av dess engelska namn "spokeshave".

För att bearbeta de förfärligt besvärliga innerkurvorna så behöver man en eller två spånhyvlar. För måttliga kurvor använder man helst en kraftig sådan med platt sula. För trängre kurvor kan det vara nödvändigt att välja en spånhyvel med rund sula. Bägge dessa små finurliga verktyg är lite krångliga att lära sig att bli vän med. Men inte alls om man jämför med att lära sig att på en bukthyvel ställa in hyveldjup och bukt. Eller för den delen att överhuvudtaget få densamma att röra sig framåt utan att hugga sönder halva verkstan -sulan på en ställbar bukthyvel är tunn och saknar stadga, och börjar lätt att vibrera. Det finns ju en anledning till att bra hyvlar har tjockt och tungt gods i sula och kropp...

Ett typexempel på arbete där man är betjänt av både stöthyvel och spånhyvel: rorkult med både inner- och ytterkurvor.

Bukthyvlar brukar införskaffas av entusiastiska båtsnickare för att sedan bara bli stående. De är helt enkelt inte praktiska. Detsamma gäller för s k "chisel planes" ("stämjärnshyvlar"). Snygga grejer med en lockande idé. Dock opraktiska och onödiga. Sistnämnda hyvel används mycket sällan och kan i princip alltid ersättas av ett vanligt stämjärn.

söndag 24 mars 2013

Träbåtsakuten back in business!

Efter år av totalt mörker så har Träbåtsakuten rest sig från dödsbädden och är äntligen up and running. Alltså: en uppmaning till gamla "akutare" att återvända för att ge detta eminenta forum sin forna vitalitet åter!

Stämjärnen på bilden har ingenting som helst att göra med inlägget. De är bara skitsnygga.

torsdag 21 februari 2013

Ytterligare en förbannad bottenstock

Inte för att denna lilla stridsvagn till båt behöver fler bottenstockar, ånej. Men för att det är omöjligt att få tag i ett passande rör till propelleraxeln. Den diametern finns tydligen inte längre! Det befintliga nådde helt enkelt inte hela vägen fram till den aktersta bottenstocken, så det blev alltså nödvändigt att snida ytterligare en som man kan fästa smörjkoppen i.

En pappersmall, en trämall med masonitlappar och en masonitmall. Lapparna är här satta med pappspik, men häftklammer är att föredra.

Tillverkandet av en bottenstock kan ta två vägar: antingen sitter den på direkten, eller så håller man på och növlar med den en hel dag. Dessvärre tillhör dagens bottenstock den sistnämnda kategorin. Nåväl, sånt är livet.

Mallningen görs, i mitt tycke, bäst i tre steg när det gäller klinkbyggen. Först klipper man till en pappersmall som skall vara mindre än det önskade slutresultatet. Denna pappersmall överförs till en träskiva. Träskivan fixeras sedan där bottenstockens största sida skall vara. Eftersom just denna stock sitter i aktern, så är det alltså försidan som får de största måtten. Därefter sätter man fast små masonitbitar, vars kanter skall ligga an mot bordläggningen. När dessa är på plats så överför man konturerna till en masonitmall, som sedan med kniv eller en putshyvel passas in mot bordläggningen. Denna färdiga mall blir mycket ackurat och överförs slutligen till ämnet som nu kan sågas ut i bandsåg.

Ett vanligt problem när ytorna passas till, är att de blir en smula konvexa. Särskilt när man använder rasp. Ta ned dessa kullar med en sickel eller skrapa väck dem med ett stämjärn. Använd ögonen!

Härefter vidtager det tidsödande pillet med att få till alla vinklar. Enkelt uttryckt kan man säga att: om det finns en springa på bottenstockens framsida, så skall motsvarande tas bort från dess baksida. Ett ytterligare råd är att ta till rejält med trä på höjden. Om man misslyckas, och tar av för mycket, kan man då skjuta ned den undan för undan tills den fyller ut igen. Använd dragpassare och penna för att överföra bordläggningens form till bottenstocken. Sätt småspik i borden längs ämnets sidor, för att den för varje test skall sitta på exakt samma ställe.

En penna som får följa bordläggningen överför rätt form till ämnet.

När den börjar sitta någorlunda, med endast millimeterstora springor kvar, så är det dags för "linoljemetoden". Bordläggningen penslas med linolja och ämnet sätts på plats. När det sedan avlägsnats så får det linoljefläckar på de ytor som ligger emot. Dessa putsas bort och testet görs om. När större delen av bottenstockens ytor blir vätta, så är inpassningen klar!

Man blir alltid lika förvånad när den förbannade skitbiten -mot all förmodan- slutligen faktiskt ser ut som en riktig bottenstock.

Det allra sista man gör är att ge ovansidan sin slutliga form. I detta fall skall bottenstocken inte ligga emot kölplankan, och ges en generös båge undertill, så att slagvatten inte skall bli stående i aktern.

Bottenstock redo för att skruvas fast. Det är mycket viktigt att impregnera ändträet ordentligt och att smörja kontaktytorna rejält med gucka. Dessa områden är klassiska rötfällor.

Ett sista tips är att inte snåla in på de s k våghålen, alltså vattenhålen vid landen. Att göra dem generösa underlättar inpassningen och förebygger framtida problem med skit och stående vatten som på sikt kan orsaka röta!

onsdag 20 februari 2013

Hindret forcerat med viss bravur

...och det åsyftade hindret är naturligtvis omborrningen av hålet för propelleraxeln, som tidigare pekat i... well... oönskad riktning. Det gamla hålet var, på krystat militärspråk, rätt i sida - fel höjd. Alldeles för lågt. Motorn och reduktionsväxeln hade hamnat farligt nära kölen och det slagvatten som säkerligen kommer att stå där.

Propeller på plats.

Att plugga och borra om hålet är i sig ingen jättegrej. Det är bara att plugga igen det gamla ordentligt och göra om. Det svåra ligger i att sikta rätt, så att propelleraxeln når önskad höjd vid kopplingen till motorn. Med bordläggningen på plats är det inte helt enkelt, och kräver en god stunds filurande.


Borrjigg för hål genom akterstäv. Klotsen ges exakt samma tjocklek som akterstäven, och förses med stabila bräder längs "siktstrecket". Dessa bräder fästs sedan längs borrets önskade bana, som först markeras med ett styrstreck. Det är viktigt att jiggen monteras stabilt. Rejäla skruvtvingar och ett par småspik behövs för att det hela skall sitta. Ett sista tips: använd mjukt virke som gran eller furu till jiggar -hårda träslag halkar omkring.

Först måste man ha en nollpunkt, och den räknas fram genom att mäta det gamla hålets totala längd, och se vilken stigning hålet har i förhållande till kölens plan. I detta fall var hålet 215 mm långt och hade en stigning på ca 2 mm / 100 mm. Genom att sedan mäta höjden från ett "förlängt kölplan" och upp till hålets aktre mynning och höjden från kölplanet till axelns önskade höjd där den ansluter till motoraxeln så får man en differens. Med hjälp av denna kan man se hur många millimeter per decimeter stigningen behöver vara. I detta fall blev det ca 4 mm / 100 mm. Med detta mått kan jag sikta borret i förhållande till kölplanet.


Ett första test ger vid handen att uträkningarna stämde. Nästa steg blir att korta av propelleraxelhylsan, smacka fast en liten minibottenstock mellan aktersta spantparet, och fästa smörjkoppen i densamma. En synnerligen pillig sak att pyssla med i dennna trånga region!

Siktet, alltså borrjiggen, görs enligt bilden ovan (se bildtext). Sedan får man hälla ner ett par liter is i magen och borra jämnt men bestämt med ett vasst och stabilt borr. Som inläggsrubriker antyder så kom borret ut där det skulle, och uträkningen av stigningen stämde perfekt. Längden på axeln stämmer likaså, och den enda korrigeringen som denna manöver krävde var att utvidga urtaget för propellern i akterstäven. Japansåg, skölpjärn, spånhyvel och sickel -och det var klart på en kvart.


Roder och kult. Färdiglackade och klara att förses med beslag och därefter monteras. Lägg görna märke till eken i roderbladet; dess ljusa flammor, "speglar", skvallrar om att det rör sig om kvarterssågat virke. Det är att föredra till roder, eftersom trä med liggande årsringar gärna slår sig. Att det är en dålig egenskap hos ett roder inser man lätt.

Nåväl! Med detta ångestladdade moment forcerat så vidtager betydligt roligare grejer. Motorbädd, huv, durkar osv. Men även rodermonteringen, som är lite av outforskad mark för en fullständig svets-novis som jag. Men vad fan, man måste ju lära sig någon gång, så varför inte nu!

fredag 15 februari 2013

Verkstan invigd - Katla på gång igen

Efter det förra, milt sagt euforiska, inlägget där den nya verkstaden bejublades å det högstämdaste så var det dags att gripa sig verket an och utföra det första riktiga arbetet i sagda lokal. Lotten föll på att dra fast en kölbult.

Resultatet innan bultens överskott sågats av. För att impregnera hålet och för att undvika att vatten kapillerar längs gängstångens gängor så doppas hela kölbulten i tjock gucka. Innan den trycks ned och dras fast droppar man ned en försvarlig mängd linolja i hålet och låter den sugas in en stund. En annan metod är att smeta in kölbulten i förtjockad epoxi och tejpa runt den. När epoxin härdat drar man väck tejpen.

I höstas beställde jag kölbultarna från bysmeden, Peo's Maskin. Det rör sig inte om några genomgående bult, utan om gängstänger med fransk träskruv fastsvetsade i nedändarna. För en liten båt som Katla så duger det gott.

En enkel lösning för den svetskunnige.

Det är inte bara båten som är liten, utan även dimensionerna på intimret. Därmed har man att brottas med långa hål i tunna bottenstockar. Borrar man snett så går det illa. Lösningen är som vanligt att använda en guide eller jigg.

En närmast idiotsäker lösning. Det krävs dock att man gör jiggen mycket exakt. Tiden för detta är dock väl investerad, eftersom ett misslyckat borrhål kan förstöra en hel bottenstock, bakom vilken det ligger en försvarlig mängd arbete!

Lösningarna på hur jiggarna tillverkas är lika många som de olika hålen de används till, men principen är alltid densamma: en klots med ett garanterat rakt hål används för att styra borret rätt, och ofta förses den med någon form av sikte.

I detta fall förses klotsen med små brädlappar på ömse sidor. Lapparna löper parallellt med klotsens hål och tjänar därmed som sikte. På bottenstockens sidor dras streck utmed hålets önskade bana. Lapparna används för att sikta längs strecken, och tvingas fast när de är i rätt läge. Sedan är det bara att ösa på!

torsdag 14 februari 2013

Milsvida nejder utbreder sig för min syn!

Ett satans knogande, ett förbannat dammande och ett evinnerligt bortforslande av skräp och bråte -men nu är den klar, den nya verkstan. Eller ja, den utökade verkstan. Nio meter längre, och kapabel att inhysa åtminstone normalstora träbåtar för renovering. Eller nybyggen för den delen.

En nöjd och lycklig båtbyggare och verkstadsinnehavare kan utan vidare tillåta sig ett stillsamt skämt. Ta en närmare titt på bocken om det skulle vara så att skojet undgick dig vid första anblick.

Arbeten som hittills har fått försiggå i halvdunkla presenningshus och i carportar och i andra kylslagna eländen kan nu företas i behagligt inomhusklimat. Dessutom i rimlig närhet till alla möjliga bekvämligheter. Som t ex elektricitet och vatten. Och en förbannats massa förnämliga maskiner. Borta är de eviga turerna mellan båthus och verkstad. Borta är också de femtielva meter långa förlängningskablarna som trasslar sig mellan enbuskar och grindstolpar. Glömda (men inte förlåtna) är även de sabla vattenslangarna som ofelbart kilar in sig under närmaste bildäck.

Så ser den ut, den nya bänken. Nummer tre i raden. Sist att bli byggd men först i verkstan med att vara tillräckligt lång för att göra skäl för namnet hyvelbänk.

Bönder och annat bortskämt folk, som alltid har tillgång till en halv fotbollsplan under tak (alltså till ladugårdar och andra på befolkningen orättvist fördelade byggnader) kanske inte inser hur road en trångbodd stackare blir, när denne helt plötsligt kan hantera en planka i verkstan utan att slå ut tre rutor, välta hyvelbänken och skrämma bort katten. Undertecknad formligen badar i oceaner av nyvunnet utrymme. Med ett fånigt leende spelande på läpparna.

Prydligt värre. När vårvärmen drar upp över vår snorkalla nord så skall golvet få sig en smörjning av ny, fin, grå färg. Ärligt talat (ursäkta det oförblommerade skrytet) så är det svårt att tänka sig att det för inte mer än två månader sedan stod två bortskämda hästar och sket och pissade på just denna plats.

Ja du söte Jesus. Jag rent av grips av lust att duka upp långbord, pynta hyvlarna med fanor och björkris, korka upp sillburkar och champagnebuteljer och utbrista i ett fyrfaldigt leve för konungen, fosterlandet och min nya verkstad.

tisdag 1 januari 2013

Brickpåslagare och två sorters mothåll

Nitning är enkelt. Borra hål, försänk, slå i spiken, slå på brickan, nyp av överskottet av spiken och nita den mot brickan med kulhammare så att det bildas en fals. Problemet är att verktygen som behövs, hammaren borträknad, är svåra att få tag i. Man kan dock enkelt tillverka dem själv.

Brickpåslagare.

Brickpåslagaren är i princip en metallstång med ett hål och en försänkning i ena änden. En klassiker är att såga av ett järnspett och använda det. Det går också bra att använda en grov bult.Om man efter nitningen med kulhammaren vill snygga till nitskallen så gör man ytterligare en likadan, fast utan hål, bara försänkning.

Klassiskt mothåll.

Det vanliga mothållet är en enkel tyngd, utformad som en mycket stor spikdrivare. Den är lätt att svarva och fungerar mycket bra, men nackdelen är att det är svårt att både hålla mothållet och nita med hammaren samtidigt. Inga problem om man är två.


Skruvmothåll eller klomothåll.

Alternativet är skruv- eller klomothållet. En klo sitter runt niten och ett gängat mothåll skruvas in mot spikskallen. Det hela fungerar alltså i princip som en tving. Dock fungerar detta mothåll endast när man bygger nytt, eftersom man av uppenbara skäl inte kan komma längre ned än ett enda bord. Bygger man nytt och saknar hjälp så är detta mothåll ovärderligt, och en hyfsad svetsare fixar ihop det på ett kick.

För den som hellre köper färdiga grejer så hittar man sådana på www.toplicht.de. Nit och bricka heter rivet resp washer på engelska, så en sökning på "rivet head maker" eller "rivet hammer" leder dig rätt.